Detta är web-versionen av en PDF-text. för en källförteckning hänvisar jag till PDF-filen. En kortare version av denna text finns här. Den korta versionen är fri att kopiera enligt Creative Commons-reglerna. Denna längre text är dock under copyright.

Inledning

Behovet av vatten

Man brukar säga att en människa behöver ca 2,5 l vatten per dygn. Detta stämmer tämligen väl, men bar bör hålla i minnet att:

  • det finns klara individuella variationer

  • man i det räknar allt vatten, både det i flytande form och det som finns i maten.

  • om det är varmt, man anstränger sig hårt, etc så går det åt mer vatten, i vissa fall mycket mer.

  • man producerar en del vatten via metabolismen. Normalt uppgår detta dock till några få deciliter/dygn för människa.

Utan vatten klarar man sig endast en kort period, i normal svensk miljö kanske som mest 3–4 dagar utan drastiskt sänkt prestationsförmåga. Men även vid måttlig vätskebrist har man en klart sänkt kapacitet, och riskerar livshotande skador efter bara några dygn. Det finns dock flera dokumenterade fall med individer som gått över 10 dygn utan vätska och överlevt.

Förorenat vatten är livsfarligt

Vatten är nödvändigt, en i övrigt frisk människa kan klara sig minst 40 dygn utan mat , men utan vatten överlevar man endast 1–2 veckor. Samtidigt kan förorenat vatten i sig orsaka livshotande sjukdomar: en kraftig diarré är livshotande, och vissa vattenburna sjukdomar är på andra sätt livsfarliga eller kan ge livslånga men. Detta skapar ett dilemma: om man inte dricker riskerar man livet, men om man dricker förorenat vatten riskerar man också livet. Samtidigt finns det inget sätt att med hjälp av syn, smak eller lukt avgöra om vatten är förorenat. Lösningen på dilemmat är att rena vatten för att försäkra sig om att man kan dricka det utan risk. Av detta skäl rekommenderar t.ex. Union Internationale des Associations d’Alpinisme Medical Commission keramiska vattenfilter för vattenrening (delvis då kokning kräver bränsle som kan vara en bristvara under vissa förhållanden)

Föroreningar i dricksvatten

Man kan i huvudsak dela in föroreningar i två huvudgrupper: levande organismer och icke-levande. De senare är oftast orsakade av utsläpp av t.ex. tungmetaller, besprutning med gifter, radioaktiva utsläpp, osv, men dessa är normalt inget man behöver oroa sig för, i alla fall inte i naturområden i Sverige1, även om gruvdrift kan leda till lokalt förhöjda värden och att man bör ha en viss uppmärksamhet på den typen av risker. I vissa fall kan dessa ge upphov till smakförändringar i vattnet.

De levande föroreningarna (m.a.o. patogena organismer) är däremot mycket vanligare, men även lättare att skydda sig mot. I varje liter vatten finns det i vissa fall miljoner bakterier och tio gånger så många viruspartiklar, men i princip alla dessa är totalt ofarliga för människor: det är endast vissa arter som man måste skydda sig mot.

Samtidigt som riskerna finns, så skall man hålla i minnet att nästan allt vatten i Sverige är drickbart direkt ur bäckar, åar och sjöar, i alla fall så länge man använder sunt förnuft. Det finns däremot inget fältmässigt sätt att avgöra om ett visst vattendrag verkligen är drickbart eller inte: strömmande vatten, ovanför begyggelse eller boskap, brist på smittokällor (kadaver, spillning, etc) uppströms är positiva indiktorer, men ingen garanti.

Bakterier

Bakterier i vattnet kommer ofta från avföring, från människa eller djur. Vanligast är kanske Escherichia coli – som kan orsaka diarré och blödningar i tarmarna – men andra som Salmonella och Vibro cholera, som orsakar salmonella respektive kolera, är inte heller ovanliga i vissa delar av världen. Bakterier är i allmänet mycket små (0,2–0,5 mikrometer), varför mekaniska filter måste ha en porstorlek som understiger 0,20 mikrometer.

Virus

Sjukdomsalstrande virus är sällsynt i vatten som inte smittats av människor (m.a.o. vatten nära bebyggelse), och vanligast är då hepatiterna (A och E), noro- och rotavirus samt i ett fåtal områden utanför Sverige även polio. Virus är små (typiskt 0,03 mikrometer), och kan därför inte filtreras bort med normala filtersystem, även om vissa har så pass små porer att de ger ett skydd mot virus. För att inaktivera virus gäller därför i allmänhet antingen kemisk rening eller kokning.

Parasiter

Med parasiter menar man djur, antingen encelliga eller flercelliga, som kräver ett värddjur för sin överlevnad. De kanske vanligaste sjukdomsalstrande i svenska vatten är protozoerna Giardia och Cryptosporidium. Dessa orsakar olika former av magsjuka, och kan i vissa fall ge kroniska besvär.

För båda dessa gäller att det räcker med små mängder (en enda Girdia amöba kan räcka för att orsaka en svårt infektion).

Både Giardia och Cryptosporidium är sporbildande organismer, med andra ord bildar de utanför värdorganismen sporer (Giardia bildar cystor medan Cryptosporidium bildar oocystor). Dessa är generellt sett mycket mer resistenta mot kemikalier (särskilt klor) än de skulle vara i sin aktiva form (m.a.o. inne i en värdorganism). Dessa sporer har även förmågan att överleva länge i vatten (även kallt vatten) och kan därför vara aktuella året runt: sporer av Cryptosporidium överlever flera månader i kallt vatten, medan Giardia dock endast överlever några veckor.

Allmänt sett kan man säga att båda sprids via avloppsvatten (via humana fekalier), medan gödsel och avrinning från betesmark främst kan sprida Cryptosporidium.

Båda dessa parasiter förekommer i svenskt ytvatten: i vattenprover tagna 2003–2008 innehöll 4% Giardia och 11,5% Cryptosporidium vilket innebär att det föreligger en klar risk att smittas av dessa i samband med friluftsliv.

Cryptosporidium

Den vanligaste arten av Cryptosporidium i Sverige är C. parve men även Cryptosporidium hominis förekommer (det är endast dessa arter av Cryptosporidium som kan infektera människa). I Sverige smittades år 2015 totalt 527 människor med Cryptosporidium, de flesta (313) av dessa inom Sverige. Av dessa smittades 38 via vatten (majoriteten var via djur eller mat), medan man i över hälften av fallen kunde man inte spåra smittkällan . Antalet smittade varierar mellan åren, troligtvis p.g.a. att kontaminerat kranvatten ger många smittade vid ett och samma tillfälle. Det finns annolikt även ett mörkertal p.g.a. att många magsjuketillfällen inte kommer primärvården till känna, eller att denna korrekt diagnostiserar orsaken.

På grund av klimatförändringarna finns det stor risk att åtminstone Cryptosporidium blir vanligare i svenska vattne i framtiden.

Symptom på Cryptosporidium-infektion är vattnig diarré och krampaktiga buksmärtor .

Giardia

Människor kan smittas av Giardia intestinalis (alternativa namn i litteraturen är G. intestinalis och G. doudenalis), och antalet är tämligen konstant över tid (ca 100 smittade i Sverige, och ca 1000 utomlands smittade). En stor del av dessa fall (ca 50% rör barn under 10 års ålder . Giardia ger normalt buksmärtor och diarréer.

Vattenrening

När man skall rena vatten finns det tre typer av tekniker:

  1. Kokning.
  2. Kemiska, där man tillsätter en kemikalie som minskar halten skadliga organismer.

  3. Filtrering, där man med ett filter skiljer de skadliga organismerna från vattnet.

Alla dessa har sina egna för och nackdelar, men i en överlevnadssituation torde kokningen vara den enda som är möjlig om man inte redan har med sig utrustningen för att använda någon av de övriga. I och med att medvetenheten om riskerna ökar ökar även användningen av vattenrening i Sverige. Studier på vandrare utomlands har visat att och bristfällig och sporadisk vattenrening medör en högre risk för diaree i amband med friluftsliv.

Förfiltrering

Om vattnet är smutsigt (m.a.o. om man kan se att det är missfärgat eller innehåller suspenderade partiklar) kan det vara bra om man först renar det från större partiklar (sand, insekter, lera, osv) genom att antingen låta det stå och sedan dekantera, grovfiltrera genom t.ex. tyg eller med hjälp av flockulation. fördelarna med detta är flerfaldigt:

  • Kemiska metoder blir mindre effektiva om det finns lösa partiklar i vattnet.

  • Vattenfilter är känsliga för att sättas igen av partikulära föroreningar, och håller därmed längre om man förfilterar.

  • Det blir estetiskt mer tilltalande, och smaken kan i vissa fall även förbättras.

Viktigt att notera är att en förfiltrering inte renar bort sjukdomsalstrande organismer, utan gör bara vattnet mer aptitligt och lättare att rena i nästa steg. Olika metoder är

Sedimentering

Om man låter vattnet stå i minst en timme och sedan försiktigt häller av vattnet blir man av med kanske främst sand och lera.

Flockulering

Om man tillsätter en knivsudd bakpulver eller fin vit aska till en liter vatten, rör om i någon minut och sedan då och då under ytterligare fem minuter bildas ett så kallat “flock”, som binder 50–95% av alla mikroorganismer, tungmetaller och vissa mineraler. Om man sedan filtrerar vattnet genom t.ex. en snusnäsduk blir man av med detta.

Tygfilter

En s.k. “Millbank bag” är en påse i tät kanvas. Om man blötlägger denna ordentligt (minst 5 minuter), fyller den med vatten och låter den första delen rinna av (m.a.o. vattnet på utsidan) renar man förvånansvärt effektivt bort sand, insekter, pollen, lera, osv. Det är möjligt att improvisera ett tygfilter med t.ex. flera lager ordinärt bommulstyg. Givegtvis gäller att desto tätare tyg desto bättre resultat, men att tygfilter aldrig kan göra föreorenat vatten säkert att dricka.

Kaffefilter

Ett vanligt kaffefilter tar i princip bara bort förhållandevis stora partiklar, men detta kan vara användbart i vissa fall.

Kom ihåg att inget av dessa är tillräckligt för att rena förorenat vatten utan måste följas av ett riktigt reningssteg!

Rening

Dessa metoder är, mer eller mindre, metoder som man rena bort alla sjukdomsalstrande organismer i vattnet under förutsättning att man använder dem på rätt sätt!.

Kokning

Olika organismer är olika känsliga för temperatur, och de flesta börjar dö redan vid 55C, men vid den temperaturen kan det krävas tiotals minuter för att bli av med vissa organismer, se tabell . Om man däremot kokar vattnet får man dels en snabbare effekt då vatten uppnår en högre temperatur, och dels en tidseffekt i och med att det i normalfallet tar några minuter att gå från 55C (den temperatur där patogener börjar inaktiveras) till 100C. Men då krävs att vattnet faktiskt stormkokar (stora bubblor), om man vill vara på den säkra sidan kan man låta vattnet koka i någon minut. Se tabell  för mer information om koktider och inaktivering av olika patogena organismer.

Det finns ett fåtal organismer som klarar kokning, men dessa är inget hälsoproblem.

Tid och temperatur som krävs för inaktivering av olika patogena organismer. Efter Backer 2002.
Organism Temperatur (C) Tid
Giardia 55 5 min
70 10 min
Cryptosporidium 64 2 min
72 1 min
Escherichia coli 60 10 min
65 3 min
Vibrio cholerae 60 10 min
100 10 s
Virus (magsjukeorsakande) 56-60 20-40
70 1 min
Heptatit A virus 98 1 min

Filter

På marknaden finns idag ett antal filter som renar vatten snabbt och effektivt, men de flesta av dessa klarar i allmänhet inte av att ta bort virus (dessa är för små: använd klor, antingen ensamt eller i kombination med ett filter för att oskadliggöra dessa, se ). Om ett filter har porer mindre än 0,2 μm klarar det att rena alla förekommande bakterier och parasiter. De flesta filter är mycket känsliga för vatten med partiklar (sand, lera, plankton). Man bör därför helst förfiltrera (se ovan) vattnet för att öka livslängden på filtret. Visaa modeller har dock ett inbyggt förfilter och/eller automatiskt rensning av filtret, och dessa är mycket tåligare mot partiklar i vattnet.

De flesta filter är mycket känsliga för frysning, och även ovarsam behandling kan leda till att filtret skadas och blir oanvändbart. Om du använder ett filter Under förhållanden där temperaturen kan förväntas gå under 0C bör man därför antingen tillse att filtret inte får möjlighet att frysa (m.a.o. förvara det innanför kläderna) eller överväga alternativa reningsmetoder.

Ett filter, i motsats till de flesta former av kemisk rening, ger inget kvarvarande skydd mot kontamination. Detsamma gäller rening med UV-ljus.

Varning för improviserade vattenfilter

I många överlevnadsböcker finns instruktioner för tillverkning av ett improviserat vattenfilter bestående av kol, torv och vitmossa. Detta filter togs fram för att rena bort t.ex. kemiska stridsmedel eller radioaktivt nedfall, och var aldrig avsett att rena bort patogener. Senare studier har visat att det ger en mycket bristfällig rening av vattnet, och i vissa fall till och med ökar halten av patogena organismer. Detta filter bör därför aldrig användas!

Ultraviolet strålning (UV-ljus)

UV-ljus har använts för att desinficera dricksvatten i vattenreningsanläggningar under lång tid, men först under de senaste decennierna har det varit praktiskt möjligt för friluftslivet att använda UV-ljus. Eftersom partiklar riskerar att fungera som sköld mot strålningen för vatten förfiltreras om det inte är mycket klart.

Kemiska metoder

Olika ämnen, främst halogener (klor eller jod) eller ozon tillsätts till vattnet för att oskadliggöra olika patogena organismer.

De vanligaste metoderna går ut på att man tillsätter klor2 eller jod till vattnet och sedan låter en viss tid gå (tiden varierar med produkt, läs på förpackningen, men är normalt mellan 9 och 60 minuter, se dock nedan om Cryptosporidium).

Med metoder som använder klor bör man förfiltrera vatten som är grumligt, särskilt om det rör sig om större mängder organiskt materiel: annars riskerar man att halogenen istället reagerar med ämnen i dessa och därmed inaktiveras innan det kan oskadliggöra patogena organismer.

Jodbaserade preparat

Jod är effektivt, men bör inte användas mer än 30 dagar, och inte heller av de med kända sköldkörtelproblem (antingen själva eller i släkten). Gravida kvinnor och barn skall också undvika jod. Det finns även individer med allergiska reaktioner mot jod, och dessa skall givetvis inte heller använda jod-baserade vattenreningsprodukter.

Jod är i de normalt aktuella koncentrationerna relativt dåligt på att oskadliggöra cystor av Cryptosporidium, även om effektiviteten är större än för vissa klorpreparat. Man bör därför vara uppmärksam på att uppnå korrekt dosering vid användning, och i många fall rekommenderas en filtrering som först tar bort cystor innan jodprodukten används för att rena bort t.ex. virus eller kvarvarande bakterier.

Jod ger en kraftig bismak till vattnet: många som använder det tillsätter t.ex. askorbinsyra (C-vitamin) för att ta bort smaken. Det är viktigt att endast tillsätta askorbinsyran efter det att joden haft tid att verka, eftersom denna förhindrar jodens antimikrobiella effekt då det bildar ett komplex med askorbinsyra. Av hälsoskäl avråder man dock numera i Sverige generellt från att använda jod-baserade preparat.

Det finns ett antal olika produkter baserade på jod på marknaden, med både olika effekt och olika mängd studier/erfarenhet, och om man väljer en jobbaserad produkt bör man kontrollera dess effektivitet både mot E. coli, Cryptosporidium och Giardia.

Klorbaserade preparat

Beroende på kemin är klorbaserade produkter olika effektiva mot olika patogener, särskilt Cryptosporidium anses vara högresitent mot vissa former av klor (t.ex. i form av hypoklorit). Mot parasiter anses klordioxid vara den bästa produkten, men för att uppnå ett gott skydd bör man ha en lång kontakttid (2–15 h vid låga temperaturer).

Klor ger ett gott skydd mot virus, och bör därmed övervägas i områden där mänsklig avföring kan misstänkas vara en viktig källa till kontamination av dricksvatten.

Klordioxid

Klordioxid är en produkt som är effektiv mot de flesta vattenburna patogener. Klordioxid är dock inte en kemiskt stabil produkt (i ren form är den explosiv), varför de preparat som innehåller det oftast har en kort hållbarhet (månader till som mest enstaka år). Kontrollera även tillverkarens rekommendationer vad gäller dosering och kontakttid vid den aktuella vattentemperaturen.

Klorin

I många källor anges att klorbaserade blekmedel som normalt innehåller 5–6% natriumhypoklorit är effektiva för att rena vatten. Dock rekommenderas detta inte då det finns flera problem med detta:

  • blekmedel innehåller normalt klor i formen av hypoklorit, som har mycket låg effekt mot parasiter som Cryptosporidium.

  • dessa är känsliga för omskakning, mängden klor i flaskan kan minska avsevärt om den skakas och får reagera med luftens syre under en längre tid, t.ex. i en ryggsäck under vandring.

  • Inte alla blekmedel innehåller hypoklorit, varför det finns en avsevärd förväxlingsrisk.

Av dessa skäl avråder jag från att förlita sig på dessa utom i absoluta nödfall. I sådana fall är den rekommenderade doseringen 2 droppar per liter och en kontakttid på minst 30 minuter (vid , dubbla tiden vid lägre temperaturer).

Silver

Ett antal produkter på marknaden innehåller silver, men då silver kan ge biverkningar avråds i allmänt från användning av dessa.

Ozon

Ozon anses vara effektivt mot patogener i vatten, men reningssystemet är beroende av batterier för att generera ozon. För att effektivt oskadliggöra Cryptosporidium krävs en mycket lång kontakttid (4 h enligt vissa källor).

Sammanfattning: viktigt att tänka på vid kemisk rening

  1. Om vattnet är smutsigt (lera, sand) går det åt mer: använd dubbla dosen. Eller förfiltrera, läs mer om det .

  2. Om det är kallt tar det längre tid: fyrdubbla tiden om temperaturen sjunker från till . För att undvika onödig exponering för klorföreningar är det bättre att öka tiden snarare än att öka dosen.

  3. System med ozon och klordioxid fungerar bra mot Cryptosporidium, vilket inte andra typer av klorpreparat gör. Dock kan långa kontakttider krävas, särskilt med grumligt och/eller kallt vatten.

  4. Om vatten som renats med klor inte har en märkbar klordoft bör man upprepa reningen med en ny dos.

  5. Små barn, gravida och de med sköldkörtelproblem bör vara restriktiva med jod.

Sammanfattning

Patogena organismer förekommer i ytvatten, och riskerna för smitta i samband med friluftsliv är en realitet. Om man blir smittad är den normala konsekvensen en mer eller mindre kraftig diaree, vilken både är obehaglig och kan leda till uttorking och därmed vara potentiellt livshotande.

Rening kan ske med olika metoder, bäst för friluftslivet är i författarens mening

  • kokning

  • filtrering med ett ändamålsenligt filter

  • rening med klordioxid

Om dessa metoder används korrekt kan man räkna med att i princip allt ytvatten i Sverige (och även utomlands) är fullt drickbart.

  1. De halter av kvicksilver, kadmium, dioxin, PCB, etc vi har är i normalfallet endast skadliga på längre sikt; enstaka exponering för de aktuella halterna har ingen akut skaderisk.↩

  2. Klor förekommer i detta sammanhang i olika föreningar, där klordioxid allmänt anses vara den mest effektiva.↩