Ingen planerar att hamna i en nödsituation. Men alla (som rör sig i skog och mark) borde planera för om de skulle hamna i en. Det finns flera aspekter av denna förberedelse, men en av de, är att kunna signalera efter hjälp.

Det absolut enklaste – och pålitligaste – är att ha möjligheten att kommunicera med tekniska hjälpmedel. Med detta menar jag mobiltelefonen, en inReach eller en PLB.

Mobiltelefonen

Det som nästan alla har med sig är en mobiltelefon. Om man har täckning kan man använda den för att signalera efter hjälp. Och som alla nog vet är rätt nummer i alla nödsituationer: 112. Det blir enklare för dem om du aktiverar GPSen och är beredd att ge dem din position (har du laddat ned 112-appen och ringer via den får de automatiskt din position). I dagsläget kan man endast använda SMS för att kommunicera med SOS Alarmering om man anmält sig (och det går bara att göra om man t.ex. har en hörselskada). Men du kan testa att skicka ett SMS till en pålitlig bekant, och be dem att kontakta SOS Alarmering.

inReach

Nästa på listan är en inReach. Dessa har fördelen framför mobilen att de kommunicerar via satellit (iridiumnätverket, vilket täcker hela jorden, från ekvatorn till polerna). Dock kan man endast skicka och ta emot SMS (140 tecken text). De har också en nödknapp, som gör att myndigheterna i det land du befinner dig får reda på din position och att du utlöst en nödsignal. De fungerar också som en GPS, så de kan hjälpa till med navigationen. En annan praktiskt funktion är att man kan ställa in dem på att med ett visst intervall (från minuter till ett dygn) skicka en signal som lägger upp din position på en online-karta. Detta har fördelen att din familj, kompisar, osv kan se var du är (du kan givetvis lösenordsskydda denna). Men som vanligt: kostar det så smakar det. Själva apparaten kostar några tusen, lite beroende på modell, och sedan måste man ha ett abonnemang. Dessa går dock att pausa, så att man bara betalar när man använder den.

Fördelen som jag ser det är att man har möjlighet att kommunicera med folk. Kunna meddela att man blir en dag sen, att man kanske behöver bli mött på en annan plats än man tidigare planerat, att man valt en annan rutt än man sagt att man tänkt gå. Då är fördelarna med en inReach stora. Ibland vill man kanske bara kommunicera lite kort med någon. Allt detta klarar en inReach. Samt en tämligen pålitligt nödsignal.

PLB

En PLB är ett verktyg som bara kan en sak, men som är otroligt bara på just den saken. Cospas-Sarsat satelliterna täcker hela jorden, och är en del i ett multinationellt projekt. Det kostar inget att använda dem, inget abonnemang eller så (däremot så finns det platser där det kan kosta att bli räddad, och om man skickar en nödsignal i onödan blir man normalt ersättningsskyldig). I Sverige är det Sjöfartsverket som håller i registret: när du köper den registrerar du den med dem (gratis), och sedan är du klar. Efter 5-10 år behöver du skicka in den för att byta till ett fräscht batteri.

Vad gör då en PLB om du trycker på knappen (läs manualen, oftast är det en antenn som skall vecklas ut)? Det är tre saker som händer:

1. En signal går ut till satelliterna om att din PLB har blivit aktiverad
2. Den försöker få din position via den inbyggda GPSen, och skickar sedan den till satellit-systemet.
3. Den börjar sända på flygets internationella nödfrekvens 406 MHz, som ocksp övervakas av satelliter.

Tillsammans gör detta att myndigheterna snabbt får reda på att just din PLB har aktiverats på en viss plats, och flyg och helikoptrar kan använda radiosignalen för att pejla in dig.

Fördelarna med att ha en PLB är i min mening att om man verkligen sitter i klistret så ger en PLB dig maximal chans att bli hittad. Dock är det allt eller inget: det finns inget sätt att skicka nyanserade signaler. Det är t.ex. en viss skillnad på om man har stukat foten och inte kan koma ned från fjället själv och om man ligger med brutet lårben i botten av en ravin. I det förra läget man man oftast sitta lugnt i sitt tält och vänta en dag eller två, och då vore det onödigt att trigga igång en fullskalig fjällräddning.

Andra system

Förutom dessa finns det satellittelefoner och SPOT-sändare. En satellittelefon är som framgår av namnet: en telefon som använder sig av ett satellitsystem. Dessa är tämligen dyre (från drygt tio tusen kronor och uppåt), och även tämligen dyra att ringa med. Men behöver man möjligheten att kommunicera bortom vad en inReach medger och inte kommer att befinna sig där det finns mobiltäckning är en satellittelefon svaret.

En SPOT är ett system som liknar PLB, men har möjligheten att lägga upp kartpunkter, skicka ett fåtal enklare förinställda meddelanden samt nödmeddelanden, nyligen har deras senaste modeller fått möjligheten till enklare tvåvägskommunikation. Dock använder dessa ett satellitsystemen med relativt dåligt täckning på nordliga breddgrader, och det har inträffat fall där de inte lyckades skicka iväg en nödsignal. Dessa är relativt billig i inköp, men har å andra sidan en ganska hög årlig abonnemangsavgift.

Viktigt att tänka på med nödsändare

När man skickar en nödsignal agerar myndigheterna. Vilket är bra. Dock finns det en baksida: vad händer om någon skickar en sådan när de blir trötta eller av annan onödig orsak? I dagsläget måste de betrakta alla signaler som skarpa, men om det blir vanligt med omotiverade signaler riskerar man att frivilliga utsätts för risker och samhället får stora kostnader i onödan. Det senare löser man genom att helt enkelt kräva in kostnaden av den som utan rimligt skäl skickat en nödsignal. Så agera med förnuft: skicka nödsignaler om det verkligen är fara för liv och hälsa, inte för att du är trött eller om stormköket slutat fungera.

Enklare nödsignaler

Här finns det många saker man kan göra: allt från att ropa till att skicka röksignaler. Grunden är att göra något som ökar chansen att bli uppmärksammad, stort sett sak samma vad.

Solkatter

Om solen är uppe, och vinklarna stämmer så har man möjlighet att använda solen för att skicka signaler till t.ex. ett flygplan, en helikopter eller någon person man ser på håll. Beroende på vad man har att signalera med finns det två-tre olika sätt att göra detta på ett bra sätt.

En riktig signalspegel

Dessa har ett hål man kan titta genom och är behandlade på ett sådant sätt att man ser en ljus fläck när man tittar genom hålet. Bara “placera” denna på målet och du vet att signalen kommer till rätt punkt.

En signalspegel av äldre typ

Dessa har funnits mycket längre och är helt enkelt en dubbelsidig spegel med ett hål i mitten (oftast är de gjorda av rostfritt stål för att vara extra hållbara). Här är det lite knepigare och kräver lite mer övning. När du håller upp spegeln någon dm framför ansiktet ser du ditt eget ansikte i den. Någonstans ser du en ljus fläck där solen lyser genom hålet. Om du samtidigt tittar på målet genom hålet och vinklar spegeln tills den ljusa fläcken sammanfaller med hålet har du riktat in signalen rätt.

En annan spegel, eller något som bara är blankt nog

Om du inte har en riktig signalspegel, men kanske en kompass med spegel, eller något annat som kan reflektera solen så går det också att signalera med den. Tricket här är att ha något att sikta med, en spetsig pinne eller en fingertopp. Håll upp sitt sikte framför dig, och sikta med det mot ditt mål. Bäst brukar bli att ha det precis under ditt mål. Håll sedan spegeln nära ditt ansikte och rikta signalen mot siktet.

Röksignaler

Om du har möjlighet att starta en eld kan du skicka en röksignal. Målet är att ha en snabb och varm eld och något fuktigt som genererar mycket rök ovanför denna. Det bästa sättet är att bygga en plattform ca 50 cm ovanför elden (jag brukar bygga en trefot och lägga fuktigt granris, färska löv, etc ovanpå, och förbereda min eld under (kråkris och finstrimlad näver brukar bara perfekt). När du ser någon, ett flygplan, en helikopter eller vad det nu är så är det bara att tända din förberedda eld. För att göra det helt klart att det är en nödsignal kan du placera ut flera i ett regelbundet mönster. I böckerna står det ofta tre, men det är faktiskt inte en fastställd nödsignal. Däremot så lär alla som passerar eller söker efter någon notera om de från luften ser en fin triangel av rökpelare, eller tre stycken jämnt utspridda längs en strandlinje.

Om det är mörkt fungerar de som signaleldar, och syns då p.g.a. sitt ljus.

Hur bra ser man en sådan här röksignal? Om det är vindstilla så kan de synas på flera km avstånd. Blåser det så blir de däremot mycket svårare att se dem.

Kontrast och färg

Den så kallade ripjägaren, Evert Stenmark, för över 60 år sedan låg begravd i en lavin räddades hans liv av två röda biobiljetter. Han satte fast dem vid en björkkvist och tryckte upp den genom snön, till slut såg någon dem och han kunde räddas.

Här finns det möjligheter att vara kreativ. Jag såg en bild från en militär överlevnadsövning där en av deltagarna märkt ut sitt skydd genom att hänga upp sin vita BH mellan två buskar. Onekligen inget som lätt förväxlas med ett naturligt föremål! Själv har jag i ryggsäcken alltid en nödflagga, en bit orange tyg med en bred reflex påsydd och knytband i hörnen. Den kan man sätta upp vid sitt skydd, eller knyta fast vid en pinne och vifta med. Faktum är att jag ibland sätter upp den vid skyddet även om det inte är en nödsituation.

På en kurs i norra Finland, mitt i vintern, ingen måne och därmed kolmörkt skulle vi gräva enmansbivacker. Jag insåg att det skulle vara lätt att irra runt och leta efter mitt skydd. Så jag knöt upp min nödflagga. I pannlampans sken var det mycket lätt att se reflexen glimta, och jag hade inga problem att hitta tillbaks till mitt skydd medan jag samlade ved för natten. Det hade också varit bra om man riskerat att någon brakar runt i skogen med snöskoter och kör in i min snökoja…

Annars kan man lägga upp stockar eller stenar i regelbundna mönster, trampa upp diken i snön (dessa syns mycket bra även på flera hundra meters håll, särskilt om man lägger lite mörkt granris i botten eller ställer granruskor längs kanten).

Ljud

Det bästa här är en visselpipa. Själv har jag oftast flera visselpipor på mig. På jackornas blixtlås har jag satt fast visselpipor (det finns särskilda visselpipor för just det ändamålet), på ryggsäckens bärrem sitter det en visselpipa, och det finns oftast en i jackfickan. Vi är vare sig bra på att låta högt med rösten (ok, någon som kan kula/kauka kan nå långt med rösten, men det är inte de flesta av oss), och man blir snabbt trött av att ropa. Bättre är det då att regelbundet kunna blåsa lite i visselpipan (beroende på vind kan en bra visselpipa höras på åtminstone 2 km avstånd!)

Har du inte en visselpipa försök hitta på något annat sätt att skapa distinkta ljud. Banka med stormkökets grytor, eller vad som helst: var kreativ.

Vad skall man ha med sig, och när?

Själv har jag alltid med mig en visselpipa, helt enkelt genom att göra det nästan omöjligt att ge mig ut på tur utan att få med mig en. I varje ryggsäck jag använder ligger den en nödflagga eller varselväst, och då min kompass normalt är av den typen som har en spegel kan jag också använda den med solen. Mobiltelefonen är för mig som de flesta alltid med, och om jag skall iväg på en tur eller längre utflykt sätter jag nästan alltid fast PLBn på ryggsäckens bärrem eller lägger den i lockfickan. När jag skall iväg på en tur över flera dagar eller mer, särskilt om det kan tänkas saknas mobiltäckning tar jag med min inReach (och aktiverar abonnemanget först!). Om jag är ute med en grupp på långtur överväger jag att ta med båda: det beror på om det finns flera ledare som också är välutrustade eller om jag är ensam om att ha med sådana saker i utrustningen.

Sammanfattning

Med lite förberedelser och med kreativitet har du möjlighet att kraftigt öka chansen att bli hittad om du hamnar i en nödsituation.