Då och då går saker sönder ute i skogen, och en del i bushcraft är att kunna laga dessa, helt eller delvis med hjälp av resurser från naturen. De flesta av de som läser detta har troligtvis testat olika former av bindmaterial från naturen, vare sig det är bast från träd och buskar, från örter som brännässla eller rötter som gran- och tallrötter. Men lim? Hur gör du om du behöver tillverka ett lim utan tillgång till kokkärl? Arkeologiskt vet man att lim i olika former använts länge, och men vet också att det värderats högt av olika ursprungsbefolkningar: tillgången på lim var t.ex. en av de saker som Ishi värderade mest med civilisationen. I denna artikel skall jag titta lite närmare på tre olika sorters naturliga lim. Inget av dessa är lika vansinnigt starka som de moderna limmer du är van vid: ett modernt trälim är starkare än träet, för att ta ett exempel. Detta kan faktiskt vara en fördel, och är orsaken till att hudlim fortfarande används i vissa typer av finsnickerier. Om limfogen släpper kan man återlimma det, men om träet går sönder blir det omedelbart svårare att laga föremålet. På samma sätt kan du tänka ute i skogen: limfogen kan enkelt förnyas, utan att föremålet går sönder mer.

Kådlim

Kåda (eller någon annan växtsaft) insamlas och används, antingen tämligen direkt eller efter upphettning. Ofta har dessa limmer haft en inblandning av andra material: växtfibrer, hår, vax, fett, kol, aska, osv. Dessa tillsatser påverkar limmets egenskaper på olika sätt: en större tillsats av finpulveriserat kol ger ett hårdare, men även skörare lim, medan fett ger ett mjukare, mer flexibelt lim (som t.ex. kan fungera för att täta sömmarna i en näverkanot). Fiber hjälper till att öka hållfastheten, och så vidare. Kåda är även i princip helt olösligt i vatten, varför dessa limmer är idealiska om man räknar med att det limmade föremålet kan bli blött.

Det enklaste kådlimmet är helt enkelt att täcka fästytorna med färsk kåda, hetta upp dem nära elden och pressa samman dem. Detta fungerar förvånansvärt bra för sådant som att återinfästa ett eldstål i sitt handtag eller för att täta/sammanfoga ett näverkärl. För de mer avancerade varianterna smälts kådan i en behållare och tillsatserna blandas in. Lim som inte används direkt får svalna och när man skall använda det smälter man helt enkelt lite av det och applicerar på det som skall fästas.

Hudlim

Olika delar från djur, oftast hudar, kokas i små mängder vatten och därmed löses långkedjiga proteiner ut. Resultatet är ett smältlim med i många fall förvånansvärt hög hållfasthet. Dessa limmer är delvis vattenlösliga, men inte så att att de omedelbart löser upp sig om de blir fuktiga: det är långvarig blötläggning som allvarligt skadar limfogen. Dessa limmer tar tid att tillverka, och kräver kokkärl som håller för långsiktig uppvärmning. Man har ofta använt fiskskinn, vilket har ansetts ge det bästa limmet.

Tjära och beck

De flesta av oss tänker inte på tjära och beck som limmer, men de kan fungera utmärkt i denna roll. Tjära tillverkas genom att organiskt material (typiskt är tallved eller björknäver) torrdestilleras destruktivt, med andra ord upphettas utan fri tillgång till syre. Om en lättflytande tjära upphettas förångas mer lättflyktiga komponenter, och det fastare materialet kallas beck. När kallnat beck/tjära skall användas upphettar man det tills det smälter, och använder ungefär som kådlimmet ovan.

Man vet att tjära/beck har använts för t.ex. skaftning av verktyg för flera hundra tusen år sedan, av kulturer som inte haft tillgång till kokkärl av keramik. Frågan uppstår därför: hur framställer man tjära utan att ha värmetåliga kokkärl? Detta har varit lite av ett mysterium: man vet att det gjordes, men ingen har vetat hur. Och nu kommer rubrikens fråga in: neandertalarna kunde, kan vi?

Nyligen kom en artikel i den vetenskapliga tidskriften Nature där författarna framställde tjära på tre olika sätt som alla torde har varit kompatibla med Neadertalarnas förmodade resonemangsförmåga och teknologiska kapacitet. Med andra ord tekniker som borde passa utmärkt för en bushcraftare eller nödställd överlevare i behov av ett tjära för infästning och lagning. Vilka var då dessa tekniker?

Tre metoder att framställa tjära

Askhög

Den enklaste metoden är att rulla näver till en cylinder med 5–10 cm diameter, knyta om den med något lämplig naturmaterial. Under den placeras en kon av vikt näver och glöd och aska läggs ovanpå i ett relativt tjockt lager. När askan kallnat borstar man bort den och samlar in den tjära som samlats i botten. Denna metod är enkel och snabb, men ger ofta ganska lite tjära (dock går det inte åt särskilt mycket för att laga ett enstaka föremål).

Grop

En lite mer avancerad metod är att gräva en grop i marken, ställa näverrullen med uppsamlingsbehållaren under i denna och sedan täcka med glöd och aska på samma sätt som ovan. I den här varianten kyler marken ned den producerade tjäran, och man får därmed oftast mer tjära (om det blir för varmt brinner tjäran upp).

Uppbyggd tjärmila

Detta är den mest avancerade metoden, men tar mycket längre tid och kräver mer insatser. Man börjar med en grop, där en näverkon placeras som uppsamlingskärl i botten. Sedan täcks den med ett lock att smala pinnar placerade bredvid varandra. Näverullen ställs ovanpå, och det hela täcks med blöt aska och lera. Därefter eldar man under flera timmar utanpå denna tjärugn. Tjäran samlas som tidigare i behållaren underst. Denna metod ger i särklass mest tjära, men är också mycket mer krävande att tillverka och tar flera timmars insatser (även om den givetvis kan kombineras med andra “eldvaktssysslor”).

Sammanfattning

Det finna alltså ett flertal olika limmer man kan få tillgång till från naturen, och flera av dem går att framställa utan tillgång till medförd utrustning: de räcker med förmågan att göra upp eld. Som alla tekniker så blir man bättre på dem om man övar!