En sensommartur längs Hårkan. En tur med vacker natur, lite fors och en fin upplevelse.

Årets stora kanottur skulle bli Hårkanturen, från Hotagen ned till Indalsälven. På webben såg det ut som om det borde ta en vecka, även om jag var skeptisk. Med rätta skulle det visa sig.

Dag 1: Hotagen

Jag fick skjuts upp till Rötviken i övre Hotagen av en kompis, och startade sådär mitt på dagen. I tämligen fint väder paddlade jag bort över sjön, med två ryggsäckar (en dagstursäck för mat och kokutrustning, och en 65-liter för resten) och en kanotvagn i kanoten.

På väg över Hotagen

Jag paddlade på under dagen, solen sken och det fint väder, även om molnen ökade vartefter eftermiddagen gick. Kring 18-tiden såg jag en fin vik med bra tallar för att hänga upp hängmattan, och en lagom grusig strand för att elda på. Platsen var lockande: fina klippor på andra sidan viken, en bäck som porlade ned i sjön längst in: inte mycket mer man kunde fråga efter. Och precis i rätt tid: medan jag höll på att slå läger kom regnet! Det regnade dock bara en kort stund, och efteråt sprack molntäcket upp och en dubbel regnbåge visade sig.

klippor och tallar Dubbla regnbågar

Dag 2: Ned i Hårkan förbi Näsaforsen

Morgonstund är den bästa stunden.

Jag är morgonpigg, vilket leder till att jag trivs bra med att färdas ensam: det ger mig utrymme för att färdas i min egen takt, att hålla mina egna tider. I praktiken innebär det att jag sommartid kommer ur sovsäcken mellan 4 och 5 på morgonen, och oftast tar en lugn morgon med frukost och te. Inga undantag denna tur, efter att ha suttit vid elden med te och njutit av skogen, sjön och känslan av vara på tur packade jag ihop mitt läger, kollade en sista gång att inget blivit kvar och paddlade iväg.

Efter 1-2 timmars paddling kom jag till dammen vid Hovdet. Där stötte jag på ett engelskt par som firade sin smekmånad med en kanottur i Sverige. De skulle följa samma rutt, och under denna dag stötte vi på varandra då och då. Där var det mårka (lyft, portage) som gällde, först några hundra meter förbi dammen (där kom kanotvagnen väl till pass), sedan några hundra meters paddling längs älven ned till Kyrkstensfallet, där en ny mårka tog vid. Denna gång är det mer förrädiskt. Stigen ser först ut som om det skall gå att navigera den med kanotvagn, men det finns rejäla stenar och några leriga passager med spångar som inte är lätta att navigera med vagn. Till slut gav jag upp och bar. Jag gillar att paddla min gamla Old Town Tripper (17 fot, ca 35 kg), men med åldern har 35 kg blivit mer och mer: efter ett par hundra meter känns det rejält att gå med den tyngden på axlarna.

Lövsjön, och vidare ned i Sandviksjön

Efter fallet tar Lövsjön vid. Det är en mysig sjö, och den börjar med en liten fors (klass I) där en sothöna simmade och dök ovanför forsen. I slutet av sjön kommer man till Lövsjöströmmen. Den är inte avancerad (klass I-II på sin höjd), men ganska stenig, vilket skulle sätta riktmärket för resten av turen. Forsen har två delar, med en bit lugnvatten mellan.

Efter forsen kom jag in i Ockern även det en trevlig liten sjö. Men sedan blev det några km av en lång smal passage längs älven. Inget ont om det, men med en kraftig motvind var det mindre roligt att paddla utan möjlighet att taktiskt söka skydd bakom öar eller uddar. Men även det har ett slut, och en stund efter tre-tiden såg jag dammen vid Näsaforsen. Ny mårka, jag bar upp kanoten för slänten och monterade på kanotvagnen och lastade i all packning. Sedan några hundra meter längs grusväg, bitvis med en rejäl nedförsbacke. Där nere stötte jag på det engelska paret igen, de höll på att slå läger vid vindskyddet.

Efter en stunds samtal lade jag i kanoten och paddlade vidare i Sandviksjön. På vägen såg jag en grupp på fem storlommar, jag antar föräldraparet och årets kull, det var mycket knorrande när det skulle hållas kontakt i gruppen. En bit ut på den udden på väster sida fann jag en bra lägerplats: en platt strand att lägga till vid, och en bit upp en öppnare bit skogsmark där det gick bra att hänga upp hängmattan. Terrängen här är klart annorlunda från längs Hotagen. Där är det relativt öppen tallskog, här nere var stränderna tätt bevuxna med en blandning av tall, gran och blandad ung lövskog.

Tankar kring en lägereld

Nere vid stranden satte jag upp tarpen, ett par vindfällda tallar bjöd på grenar som doftade tjärved och gav fint bränsle. Jag satt länge vid elden och tänkte den kvällen. På färd, på kanoter, på vad vildmark egentligen är, på eldens betydelse och allt möjligt. Vildmark är ett av de där relavtiva begreppen, för paret från England var det nog vildmark längs Hotagen, medan för mig var det mark med vildmarkskänsla, men inte vildmark (för det krävs det färre sommarstugor). För mig är vildmark när man kan färdas minst en hel dag utan att se tydliga spår av människor. Stigar kan det finnas, och i dessa dagar får man nog färdas långt bort om man inte skall se några andra spår av människor i landskapet.

En fin tallgränta Tekittlen över elden

Färd och kanoter är för mig sammanlänkade koncept, kanot innebär oftast färd, och att paddla kanot är ett av de bästa sätten att färdas i skogslandet. Det är något speciellt med att stiga upp på morgonen, packa allt man har och sedan färdas vidare, för att till kvällen slå läger på en ny plats. Under dagen samlar man intryck, minnen av smått och stort. Det kan vara en sothöna, en rovfågel, skriet av tranorna, en vacker utsikt, ett träd, osv. Allt detta sammanflätas till en helhet: en dag på färd. Kanoten är idealisk, man lämnar inga spår av sina färd, man kan färdas långa sträckor utan alltför stor ansträngning och röra sig över landskapet oberoende av andra.

Framför stäven ligger framtiden

Dag 3: Hårkan ned till Indalsälven

Detta är en blandad sträcka. Först kommer man till en längre fors, Edsforsen. Den är stenig vid lågt vatten, vid högre vattenstånd är det en kant som ser ut att vara spännande att ta sig förbi (vill man så går det att köra kanotvagn någon km på västra sidan älven, skall man paddla väljer man den östra strömfåran). När jag rekade den kunde jag följa en stig längs vänster strand, men nattens regn översattens till rejält blöta byxor. Nåväl, en av fördelarna med G-1000 är att det torkar snabbt. I det vattenläget som gällde var det endast en punkt som ställde till det, kanten var nu svårnavigerad. På höger sida en serie stenar som skapade svårhanterliga vägval, på vänster sida ett parti med lite vatten och mycket stenar. Eftersom jag var ensam valde jag den vänstra sidan. Där hoppade jag ut och tägade förbi de grunda partierna, för att sedan paddla reseten. Det låga vattenståendet gjorde att det blev en del nya skrapmärken i botten av kanoten, men annars gick det bra. Efter forsen var det en serie grusbankar som jag fick snirkla mig genom (det blev till att tåga här med, bitvis var det mycket lite vatten ovanför gruset). Bilderna nedan visas samma plats: kanoten på den högra bilden står ungefär mitt i bild på den vänstra!

Edsforsen med högt vattenstånd Edsforsen med lågt vattenstånd

Den vackraste sträckan

Efter Edsforsen börjar den vackraste delen av Hårkan. Det är mestadels orörd natur, en tämligen smal passage med lugnt vatten som båda gångerna jag paddlat den bjudit på spegelblankt vatten. Denna gång fanns det gott om tranor och gäss, som båda lät höras och även synas på nära håll. Detta är en del som egentligen i sig förtjänar en tur, bara att få uppleva det motiverar hela färden.

Hårkans vackraste del Stillhet

Röda stugor paddla vi förbi

Efter denna del kommer man till ett fiskeparadis fyllt av sommarstugor Inget fel med sommarstugor i vacker natur, men efter den förra delen var det lite av ett lågvattenmärke. Naturen var fin, men det kändes lite väl tättbefolkat efter vildmarkskänslan på sträckan före. Det var också mycket grundare, mycket sten och grus, och det blev en del repor i botten på kanoten. Hade vattenståendet varit lite högre hade det varit fint, lagom forsigt för att göra det skoj, men nu var det mest “undvika repor” som gällde. Blandade känslor med andra ord. Efter den delen vidgade sig älven i en sjö som i nedre delen korsades av E45. Strax efter bron fick jag ta upp på höger sida, och med kanotvagn ta mig förbi kraftverket. Upptaget var fint, men den sista biten var en stenig brant ned till vattnet där det gällde att gå försiktigt för att inte en ostadig sten skulle orsaka en stukning.

En kanjon och ett fint landskap längs E45 ned till Indalsälven

Den första delen efter kraftverket var skoj. Lite lagom fors, och en djup kanjon som grävts ut av älven. Snart lugnade det dock ned sig, och den sista delen var visuellt fin, men man hörde hela tiden trafiken på E45 i bakgrunden. Snart kom man fram till Lit och Indalsälven, och där var turen slut.

Inte en vecka, men väl värt det

Sammanfattat kan man säga att det var en tur med blandade intryck. Färdbeskrivningens uppskattning på en vecka var i alla fall för mig mycket optimistisk (längre turer är väl i allmänhet bättre än de som är över snabbt?): jag uppskattar att totalt tog det mig 30 timmar att färdas hela turen. Och där tog jag det bitvis lugnt, stressade aldrig, men förutom en bit hade jag inte någon motvind att kämpa mot. Hade jag haft vind från sydost på Hotagen hade det tagit ytterligare en dag att paddla längs den, men med fint väder gick det snabbt och enkelt.

Det är en fin tur, väl värd tiden. Jag valde att sätta i vid Rötviken, möjligen kan man välja att starta vid Torskströmmen. Den är inte paddlingsbar, och turen blir i princip lika lång, men vill man titta på, eller fota, fors – eller fiska i den – så kan det vara ett bra alternativ.

Vill du se fler bilder, eller i högre upplösning finns de här

På kanottur